IN THE MIDDLE
Tom sida, många tankar.
Det finns så mycket just nu som jag skulle vilja förmedla, vräka ur mig, skrika. Men det tar bara stopp. På ett sätt är jag förbannad, förbannad över situationen som uppstått och förbannad på mig själv. Förbannad över att livet just nu mest bara passerar mig obemärkt förbi och att det känns som att jag inte kan göra så mycket åt saken. Samtidigt är jag också förbannad för att jag känner mig ensam, ensam och missförstådd.
Men å andra sidan känner jag mig lycklig och hoppfull. Jag ser på framtiden med stora förväntningar, förhoppningar, livslust och tro. Jag känner mig tacksam för de stunder som förgyller min tillvaro och för familj och vänner som ger mig hopp och glädje. Jag må i nuläget av någon anledning inte vara kapabel till att göra allt jag vill och önskar, men jag försöker att se dessa som en framtidssporre. Något som ger mig hopp och fyller mig med glädje och värme.
Just nu befinner jag mig i ett mellanläge. Jag kan inte skrika att livet är skit, så illa är det inte. Men jag kan heller inte salutera allt det vackra och underbara, inte när jag ständigt påminns om allt jag just nu går miste om. Jag behöver något konkret. Något som säger att "du ska göra så här, för sedan väntar det här". Livet känns så abstrakt med "håll ut",- och "det blir bättre"-affirmationer. Hålla ut med vad? Och vad blir bättre?
Jag vill så jäkla mycket och på ett sätt vet jag att mellanläget jag just nu befinner mig i är nödvändigt. Men för varje meningslös dag som går, för varje minut jag går miste om det jag egentligen kunnat göra, så sjunker motivationen. Jag vill också kunna längta hem och längta till helgen, till den sköna ledigheten. Inte känna rädsla inför att den ska bli händelselös och ensam.
Jag vet ärligt talat inte vart jag är på väg just nu, allt känns som ett töcken. Jag sliter som ett djur varje dag, men ibland glömmer jag bort varför.
Jag behöver något mer än en lista, något som ger mig motivation på riktigt. För livet just nu som sjukskriven och utan inkomst är allt annat än motiverande.
Halloj!
Ramlat in på din blogg lite av misstag men följt den ett tag nu, så tänkte att jag ändå skulle lämna nåt avtryck!
Först och främst måste jag bara säga att jag är sjukt imponerad av att du håller modet uppe. Långt ifrån alla som klarar av det mentalt (även om vi alla har våra sämre dagar). Sen tänkte jag mest önska dig lycka till och hoppas att allt löser sig snart!
/V
men vad vill du göra då? var vill du ta dig någonstans? och ser du till att göra allt i din makt för att förbereda inför när det kommer? nu pratar jag inte bara om att bygga upp dig själv (även om det är en himla bedrift och jag är galet imponerad över din inställning och beslutsamhet, det kan inte understrykas nog!)
jag vet med mig själv att jag har en talang för att ge upp när jag inte ser var mina framsteg ska leda någonstans. jag hade drömmar om stockholm men ingen drivkraft att ta mig dit på egen hand. en dag ringde en vän och beordrade mig att söka kurser på stockholms universitet. jag gjorde som hon sa, helt förvirrad och ivrig, fick min pojkvän att göra samma sak och hux flux fick jag motivation till att skaffa mig ett fullständigt gymnasiebetyg och bara FIXA DET HÄR. fasen vad mycket som har hänt runt omkring och inuti mig sedan dess, för jag vet att livet väntar på att få börja, jag har något konkret att se fram emot och en anledning att bli den starkaste människan jag kan bli. igår fick vi en lägenhet och vi flyttar i januari. så, var vill du?
sv: jag vet inte ens vad jag ska säga om din kommentar. tack, tusen jättestora tack, för att du skriver något så fint. det är de där sista jäkla kilona som är svåra, mycket svårare än att ta sig ur det farligt låga till "inte fullt så knotig". men jag har vilja som ett lejon och då får harhjärtat säga vad det vill.
(trasslig och lång kommentar, jag vet. svammel är min grej, jag hoppas att du förstår vad jag ville komma fram till ändå)
Viktor:
Tack så mycket, fina du. Ibland glömmer jag bort (läs: förtränger) hur påfrestande det här faktiskt är. Jag intalar mig själv att livet är en dans och att jag är precis så bra just nu som jag kan bli, det är ju dock inte helt sant. Såna stunder är det sjukt tröstande att få lite menade pep-talk, så tack igen! Sköt om dig.
Alla har vi våra egna sätt ett fly verkligheten och få en mental paus. Det värsta med livet är ju att det för det mesta inte tar hänsyn till folk, utan kör på ändå. En persons himmelrike är en annans helvete, men ibland behöver vi alla perspektiv. En av anledningarna till att jag fastnat för din blogg är just för att du sitter i en sits som inte direkt är avundsvärd, och ändå håller du humöret på topp i den mån du kan. Det ger en ju lite eftertanke själv när man klagar över vardagssaker.
Sen är det rätt skönt att göra något annat än att jobba i ett par minuter ;-)
/V
Gud vad jag är seg på att svara! Men jag tycker absolut vi kan flytta ihop och nöta min lilla matlista, i flera veckor!! ;)
Ja, alltså 4 månader här räcker gott och väl. Även om jag inte är klar med London är jag klar med livet som au pair... Det kan jag ju lugnt säga =)
Även om vi inte har samma problem så känner jag igen mig i precis allt du säger Nic. Du är så duktig som kämpar, du är bäst, glöm inte det. Jag finns alltid för dig så kan vi vara ensamma tillsammans, det kanske både du och jag behöver? <3
Ett spontant wow tack för allt värmande du skrev, blev glad. Otroligt glad, så där varm i magen känsla av glädje. Tack, you made my day <3
Om du någonsin behöver någon att prata med på msn eller facebook så får du gärna adda mig. Stor kram!!!
Hm.. Det är svårt, att fastna i ett mellanting. När saker inte är antingen svart (när man kan bada i självömkan och förbanna livet) eller vitt (när man kan dansa glädjedanser och springa segervarv), utan helt vanligt vardagsgrå. Varken bra eller dåligt. Vad ska man med sådant till?
Men samtidigt kommer det ju sådana tider också, för att man ska kunna klättra/falla ned till antingen mörkare eller ljusare tider. Man kan olyckligtvis inte välja vilken del av livet man vill leva just nu, eller i vilket skede man vill hålla sig till. Livet innehåller allt. Och hur tråkigt vore det inte, om du inte kunde säga vid slutspurten att "ja, jag har fan varit med om allt".
Sedan måste jag hålla med rebecca något enormt. Nog för att det finns alla dessa skeden, men sedan är det man själv som styr sig mot den mål man vill. Har man viljan har man allt, för förutsättningar, det har du verkligen inte kort om, Niclas.
Sikta mot ett mål och uppnå det - mer än så finns inte. :)
sv: BÄSTA utmaningen på länge! LÄTT att jag är på!... Fast.. Det är ju lite ovant, eftersom ingen av oss vet hur många kilo den andra har kvar att gå upp. Oturligt om du sitter på tio kilo, medan jag bara har ett kvar, inte sant? (blink blink)
För övrigt måste du komma på söder-bageriet med bröden. Pronto!
Det är vid Hornsgatan jag brukar gå, dock, men jag har varit på båda ^^ Myspys.
Klart jag är på! Tror du Emli backar för utmaningar, va?
Okej, avis tös här borta. Bodde du vid söder? Herreminje! Hur fixade det sig?
Facebook fungerar alltid. I värsta fall får vi ta till sms-kontakt, om det blir riktigt knepigt och brådskande med underrättelser, åhå.
glöm aldrig hur fin du är
♥
Mellanläge är VÄRDELÖST. Kommer ihåg för ngn månad sen när jag HATADE allt, jag dög inte åt anorexin och jag dög inte åt friskheten heller. Värdelöööst! Hur mår du? <3
Kom hit så peppar vi dig darling!! <3
