Tro mig, det absolut bästa sättet att uthärda en vidrig snöstorm på är inomhus med en underbart älskvärd väninna och en ljuvlig kladdkaka!

Och det här är bannemig bland det finaste någon skrivit eller sagt om mig. Finaste hjärtevännen min.

Just nu älskar jag..
att jag inte har några begränsningar och gång på gång tar tjuren vid hornen. Jag älskar att jag snart har ätit upp ytterligare x antal hekton choklad utöver alla mål, och kan vara nöjd med det! Jag älskar också att jag kan vara stolt över mig själv för mina framsteg. Jag älskar att jag kommer göra mina föräldrar och min släkt ännu mer stolta över mig, genom att med hjälp av en våg få ett "kvitto" på min kamp. Jag älskar att må illa som ett resultat av "överätning" istället för illamående på grund av underätning.
Jag älskar att jag steg för steg kommer allt närmare ett bättre, lyckligare och snyggare liv!

PUSS! (Och raaaap, höhö)

Bonsoir mes amis!
Eftersom jag fortfarande kände mig som en sur, möglig och urkramad tvättsvamp när jag vaknade i morse så valde jag att skjuta på dagens dejt med Madz tills imorgon. Visserligen kan jag inte komma på bättre medicin än en härlig höstfika med min trogna vapendragare, men det sista min febriga och veka kropp behövde var ännu en pendlardag med över 30 mils buss&tågresa. Så dagen till ära spenderade jag istället hos mina fina morföräldrar! 

Min mormor är för rolig, hon är en typisk mormor som alltid gör mat åt ett helt regemente även då endast middagssällskapet består av tre personer. Med andra ord har morfar nu en veckas rester med fläskfilé och potatisgratäng att se fram emot efter gårdagens släktlunch. Haha. 
Hur som helst så fick ju såklart även jag ställa upp med att försöka avverka matberget idag, vilket uppskattades! Jag gillar dock mormors supercharmiga försök till att hela tiden truga på mig mer. Först tyckte hon minsann att fläskfilé och potatisgratäng minsann var ett mycket bättre och roligare mellanmål än ägg och mackor, jag höll inte med. Sen tyckte hon att jag allt kunde okynnesäta lite av fläskfilén mellan målen, det behövde både jag och filén typ. Och efter att jag käkat fläskfilé och potatisgratäng till middag, så tyckte hon att jag gärna fick äta middag en gång till innan jag skulle ta bussen hem! Mina morföräldrar är minsann allt bra rara ibland, och väldigt komiska på sitt egna lilla vis. Precis som undertecknad (jag alltså, höhö)!

Nu väntar veckans repris av "Kungarna av Tylösand"! Som jag sa till Emilio: De får mig att känna mig väldigt intellektuell, om inte annat. 

PUSS&GODNATT! 

ett ögonblick i sänder. Vilken tröst vadän som kommer på.

Idag träffade jag, efter en hel sommars uppehåll (!), äntligen min efterlängtade väninna Madz över en mysig fika på Sparven! Maddie och jag är lika på så många plan och hon känns verkligen som en del av mig, någon som alltid kommer vara viktig för mig liksom. Det är nog just därför som vi ibland kan ha så sjukt långa uppehåll från varandra för att sedan ses och märka att allt känns precis som sist vi sågs. Därefter kan det följa perioder när vi i princip ses och/eller hörs av varje dag, inget konstigt med det. Och för mig är det precis så det ska vara! En riktig vänskap ska kännas kravlös och självklar, oavsett hur ofta eller sällan man hör av varandra.

Vi hade i alla fall mycket catch-up att göra kan man minst sagt säga! Vi diskuterade allt från hennes tågluffareskapader till mina Stockholmsäventyr som på sätt och vis slutade i pannkaka, kan man ju säga. Men inte hänga läpp för det minsann, det är jag för bra för! Jag insåg faktiskt idag när jag satt där och mumsade min chokladkaka hur sjukt annorlunda mitt liv blivit på ändå relativt kort tid. Medan vi pratade gamla minnen och upplevelser så kom jag att påminnas om Nislas i sin jobbigaste period i livet. Tiden då jag enbart fick dagarna att gå genom att se fram emot nästa måltid, nästa måltid som jag skulle göra så nyttig och kilokalorifattig som möjligt. Känslan av att ha kontroll och vara "nyttig" räckte för att göra mig tillfredsställd, och samtidigt känna en sorts stolthet och falsk lycka i vardagen. Men såväl mitt psyke som min fysik var ju egentligen allt annat än välmående. Det var rent utsagt ett helvete. Mitt helvete i min egna lilla bubbla där jag intalade mig själv att jag trivdes bäst.

Idag är allt så otroligt annorlunda. Jag vet att jag visserligen inte lyckats gå upp mer i vikt av okänd anledning, men jag är bannemig allt annat än elak mot mig själv och min kropp längre! Förutom vardagsmotionen som krävs för att gå på stan eller handla mat på ICA så tränar jag idag ingenting, för jag vet att jag är lika skör som en pensionär rent fysiskt. Och jag som tidigare knappt kunde smaka på något sött utan att känna mig oren och äcklig, unnar mig nuförtiden sötsaker var och varannan dag. Det kanske inte låter ultimat ur hälsosynpunkt det heller, men i min sits vill jag påstå att det faktiskt är det!
Den största skillnaden idag jämfört med då är dock givetvis min syn på mat. Jag kan nu för tiden nästan känna mig som ett barn på julaftonsmorgon när jag funderar på vad jag ska unna mig för smarrigt till lunch. Jag tänker ALDRIG "Vad är nyttigast och kilokalorisnålast?" utan ENBART "Vad är jag sugen på, och vad är godast?". Och det mina vänner är en fruktansvärd frigörelse vill jag lova! Att jag dessutom får äta precis vad jag vill utan att behöva söka mig till mjölkfria alternativ, gör definitivt inte saken sämre! 

Jag har börjat förälska mig i, och fått försmak för livet igen. Jag har en lång väg att gå innan allt är "normalt" igen, däribland en sjukskrivning som ska brytas, en diagnos som ska fastställas och en normalvikt som ska återfås. Men jag har hopp och jag har ambitioner, och det är det fan inte alla som kan skryta med i dagens samhälle! Nislas är på G!

Sjukt snygg (höhö) bild tagen för sisådär ett år sen. Faktiskt från en av de absolut jobbigaste perioderna jag gått igenom - och troligen inte fixat utan back-up från nära och kära, däribland från min älskade Maddie-Moe.

Kvinnan ni skådar nedan bakom de delikata bitarna kladdkaka är Emilia, en av de människor jag värderar absolut högst i mitt liv faktiskt. Varför då kanske er spontana fråga blir? Jo, hon uppfyller nämligen i princip samtliga "kriterier" (om jag skulle ha haft sådana) för hur jag anser att en fin vän ska vara. 
Till att börja med så är hon ödmjuk, hon har sinne för humor och får mig alltid att le, dessutom är hon ärlig och kör inte med konstiga vinkar eller indirekt ärlighet som typ via anonyma kommentarer eller liknande. Vidare så är hon en god lyssnare och även en god talare, hon står ut med att jag är lite krävande emellanåt, vi kan ibland höras av jätteofta och ibland jättesällan utan att det påverkar vår relation och jag vet i stort sett alltid vart jag har henne. Dessutom så kan hon till och med ställa upp på att ses över en pluggfika när jag behöver finna motivation i jobbiga stunder. Hon är helt enkelt en tiopoängare min Billis! Och när hon åker till USA nästa år så har jag bestämt mig för att följa efter, jag kan liksom inte tänka mig ett jobbigare scenario än att ha henne på andra sidan jordklotet i längre tid än några månader på sin höjd. Så är det bara!

Just det, vi lider också båda av facebook-syndromet. Allt ska dokumenteras i vardagen minsann! Haha.

Goder afton, båd' herre och fru! (Yes, september är snart över och därmed är julstämningen minst sagt nalkande hos Nislas. Allt är i sin ordning med andra ord.)

Denna söndag blev utan tvekan precis så trevlig som jag hade hoppats på minsann. Att - liksom idag - kunna må som en prins och känna en underbar belåtenhet i såväl kropp som knopp är verkligen ett fantastiskt privelegium, och något jag värdesätter enormt. Att bara stanna upp och se livets alla små ljusglimtar och lyckor istället för att ständigt söka efter den stora lyckan, är något jag verkligen blivit riktigt bra på idag. Vad mer kan man egentligen behöva än kvalitetstid med nära och kära, god mat och ett tillfredsställt "dagspsyke'"? Just idag kunde jag konstatera att det räckte mer än väl för mig när jag satt där och skålade för min farmor.

Så hur går det annars då?
Ja, som bekant har jag ju faktiskt ett klart och tydligt mål framför mig och något som i nuläget känns som den där stora lyckan. Och jag är bannemig på god väg dit, det vet jag!
Jag har insett att jag egentligen har fler "ytliga"kontakter som jag tidigare trott mer om, och jag har kommit till insikt med att världen består av otroligt många skeptiker och bittra människor. Men vet ni? Det är okej. Jag vet min kapacitet, jag vet mina ambitioner och framförallt så vet jag att allt jobbigt jag gör just nu gör jag för MIG. Det är slut med "jag ska visa dem"-snacket och hela den biten, det är mig jag ska visa! Om människor sen finner ett nöje i att kommentera det ena och ha åsikter om det andra, så är det helt okej för mig. Jag behöver inga ursäkter.

Enough said om dravel, nu väntar snart en helkväll med Irene Huss och Kungarna av Tylösand-repris! Med andra ord en kväll bestående av en riktigt B-ig svensk deckare följt av äckliga snorungar som skulle få självaste Paris Hilton att rynka på näsan. Sånt som liksom verkligen betyder något i livet liksom, HAHA.