NEJ, nu har jag fått nog av att den här bloggen låtsas vara lösenordsskyddad. Blogg.se är skit, därför lämnar jag den nu för gott. Hoppas ni följer med hit i stället!

Nya bloggen är alltså: http://nislas.blogspot.com!

KOMSI KOMSI!

Om jag känner mig klar snart?
Hah, jag har knappt börjat ju! HÖHÖ.

Hej symbolisk bild liksom.

(PS. Jordgubbscreme var faktiskt helt okej, dock inte i närheten av ägglikörens magnifika storhet såklart!)

Okej, jag tänkte avvakta en dag till eller så för att vara säker på att magens krångel inte har för mycket med saken att göra. MEN jag har kommit fram till att den inte kan ha så stor betydelse, OCH att jag har bestämt att den inte alls har med saken att göra.

Jag kan nämligen stolt meddela att det börjar hända saker på vågen! Det är inga jättesiffror, men det är mer än ett halvt kilo på en vecka! Och jag är glad, så jävla glad över att det ÄNTLIGEN händer något! Det firades just med en sängfösare i form av några pepparkaksrullar och mjölk. Helt utöver naturligtvis, annars kan jag minsann inte räkna med att det kommer hända något mer med siffrorna! 
(Inte för att ens tio pepparkaksrullar utöver på egen hand kan göra det heller. Det har jag minsann fått erfara de senaste veckorna, VILKEN PÄRS FÖR NÅGRA HEKTON!!).

PÖSS OCH GNÖSS!

Tom sida, många tankar.
Det finns så mycket just nu som jag skulle vilja förmedla, vräka ur mig, skrika. Men det tar bara stopp. På ett sätt är jag förbannad, förbannad över situationen som uppstått och förbannad på mig själv. Förbannad över att livet just nu mest bara passerar mig obemärkt förbi och att det känns som att jag inte kan göra så mycket åt saken. Samtidigt är jag också förbannad för att jag känner mig ensam, ensam och missförstådd.
Men å andra sidan känner jag mig lycklig och hoppfull. Jag ser på framtiden med stora förväntningar, förhoppningar, livslust och tro. Jag känner mig tacksam för de stunder som förgyller min tillvaro och för familj och vänner som ger mig hopp och glädje. Jag må i nuläget av någon anledning inte vara kapabel till att göra allt jag vill och önskar, men jag försöker att se dessa som en framtidssporre. Något som ger mig hopp och fyller mig med glädje och värme.

Just nu befinner jag mig i ett mellanläge. Jag kan inte skrika att livet är skit, så illa är det inte. Men jag kan heller inte salutera allt det vackra och underbara, inte när jag ständigt påminns om allt jag just nu går miste om. Jag behöver något konkret. Något som säger att "du ska göra så här, för sedan väntar det här". Livet känns så abstrakt med "håll ut",- och "det blir bättre"-affirmationer. Hålla ut med vad? Och vad blir bättre?

Jag vill så jäkla mycket och på ett sätt vet jag att mellanläget jag just nu befinner mig i är nödvändigt. Men för varje meningslös dag som går, för varje minut jag går miste om det jag egentligen kunnat göra, så sjunker motivationen. Jag vill också kunna längta hem och längta till helgen, till den sköna ledigheten. Inte känna rädsla inför att den ska bli händelselös och ensam.
Jag vet ärligt talat inte vart jag är på väg just nu, allt känns som ett töcken. Jag sliter som ett djur varje dag, men ibland glömmer jag bort varför.

Jag behöver något mer än en lista, något som ger mig motivation på riktigt. För livet just nu som sjukskriven och utan inkomst är allt annat än motiverande.