Idag träffade jag, efter en hel sommars uppehåll (!), äntligen min efterlängtade väninna Madz över en mysig fika på Sparven! Maddie och jag är lika på så många plan och hon känns verkligen som en del av mig, någon som alltid kommer vara viktig för mig liksom. Det är nog just därför som vi ibland kan ha så sjukt långa uppehåll från varandra för att sedan ses och märka att allt känns precis som sist vi sågs. Därefter kan det följa perioder när vi i princip ses och/eller hörs av varje dag, inget konstigt med det. Och för mig är det precis så det ska vara! En riktig vänskap ska kännas kravlös och självklar, oavsett hur ofta eller sällan man hör av varandra.

Vi hade i alla fall mycket catch-up att göra kan man minst sagt säga! Vi diskuterade allt från hennes tågluffareskapader till mina Stockholmsäventyr som på sätt och vis slutade i pannkaka, kan man ju säga. Men inte hänga läpp för det minsann, det är jag för bra för! Jag insåg faktiskt idag när jag satt där och mumsade min chokladkaka hur sjukt annorlunda mitt liv blivit på ändå relativt kort tid. Medan vi pratade gamla minnen och upplevelser så kom jag att påminnas om Nislas i sin jobbigaste period i livet. Tiden då jag enbart fick dagarna att gå genom att se fram emot nästa måltid, nästa måltid som jag skulle göra så nyttig och kilokalorifattig som möjligt. Känslan av att ha kontroll och vara "nyttig" räckte för att göra mig tillfredsställd, och samtidigt känna en sorts stolthet och falsk lycka i vardagen. Men såväl mitt psyke som min fysik var ju egentligen allt annat än välmående. Det var rent utsagt ett helvete. Mitt helvete i min egna lilla bubbla där jag intalade mig själv att jag trivdes bäst.

Idag är allt så otroligt annorlunda. Jag vet att jag visserligen inte lyckats gå upp mer i vikt av okänd anledning, men jag är bannemig allt annat än elak mot mig själv och min kropp längre! Förutom vardagsmotionen som krävs för att gå på stan eller handla mat på ICA så tränar jag idag ingenting, för jag vet att jag är lika skör som en pensionär rent fysiskt. Och jag som tidigare knappt kunde smaka på något sött utan att känna mig oren och äcklig, unnar mig nuförtiden sötsaker var och varannan dag. Det kanske inte låter ultimat ur hälsosynpunkt det heller, men i min sits vill jag påstå att det faktiskt är det!
Den största skillnaden idag jämfört med då är dock givetvis min syn på mat. Jag kan nu för tiden nästan känna mig som ett barn på julaftonsmorgon när jag funderar på vad jag ska unna mig för smarrigt till lunch. Jag tänker ALDRIG "Vad är nyttigast och kilokalorisnålast?" utan ENBART "Vad är jag sugen på, och vad är godast?". Och det mina vänner är en fruktansvärd frigörelse vill jag lova! Att jag dessutom får äta precis vad jag vill utan att behöva söka mig till mjölkfria alternativ, gör definitivt inte saken sämre! 

Jag har börjat förälska mig i, och fått försmak för livet igen. Jag har en lång väg att gå innan allt är "normalt" igen, däribland en sjukskrivning som ska brytas, en diagnos som ska fastställas och en normalvikt som ska återfås. Men jag har hopp och jag har ambitioner, och det är det fan inte alla som kan skryta med i dagens samhälle! Nislas är på G!

Sjukt snygg (höhö) bild tagen för sisådär ett år sen. Faktiskt från en av de absolut jobbigaste perioderna jag gått igenom - och troligen inte fixat utan back-up från nära och kära, däribland från min älskade Maddie-Moe.

Trots mitt fina och saluterande inlägg igår, så bjöd gårdagen inte bara på kärleksförklaringar och lovord, det vill jag minsann lova. Jag fick även återigen uppleva en situation som skulle kunnat sänka mig totalt, men som jag bara sådär vände på och gjorde till något förjäkla bra!

Det var nämligen så att jag efter gårdagens fika strosade bort till Godistajm med Emilia och köpte mig en påse lösgodis, bara för att Godistajm har mycket roligare utbud än här på "hemmaplan". Anyhow, efter att jag intagit min middag på tåget så hoppade jag av med siktet på busshållplatsen där jag satte mig med min välfyllda påse. Så passerar ett gäng vad jag i sann Nislas-anda skulle kalla för "inavlade hillbillies, fjuniga moppepojkar och trashfjortisar", typiska Bollnäs/Edsby/Alfta-bor med andra ord. Precis som deras blickar redan förvarnat mig om, så kläcker en av dem klart och tydligt ur sig när de passerat: "Fan vilken äcklig kille, såg du hans jävla ben?" Varpå de andra skrattar och stannar en bit bort för att fortsatt roa sig med äcklande blickar. 
Precis vid det här tillfället känner jag först för att sjunka genom jorden av skam. Jag skämdes för den jag var, hur jag såg ut och att jag hade mage att visa mig ute. Sen insåg jag snabbt hur jävla korkat det var! Vem fan trodde den där snubben att han var liksom? Jag har minsann inget att skämmas för och han har ingen jävla rätt att ens uttrycka sig på det där sättet!
Så precis när jag var på väg att resa mig för att vänta på bussen på annat håll, så bestämde jag mig för att jag minsann skulle sitta kvar där och inte förgylla deras dag med att tillfredsställa deras behov av uppmärksamhet. Istället klistrade jag på mitt största hollywood-smile, öppnade min godispåse och satt fint kvar där i kvällssolen och avnjöt mitt godis tills bussen rullade in tio minuter senare. Gänget i fråga hade förresten vid det här laget fortsatt sin slödder-resa. De gav sig nämligen av i samma stund som jag stoppade min tredje chokladbit i munnen. Nislas: 1 - Trångsynta samhället: 0! 

Dagens klyscha: My haters are my motivators.

PUSS!

Kvinnan ni skådar nedan bakom de delikata bitarna kladdkaka är Emilia, en av de människor jag värderar absolut högst i mitt liv faktiskt. Varför då kanske er spontana fråga blir? Jo, hon uppfyller nämligen i princip samtliga "kriterier" (om jag skulle ha haft sådana) för hur jag anser att en fin vän ska vara. 
Till att börja med så är hon ödmjuk, hon har sinne för humor och får mig alltid att le, dessutom är hon ärlig och kör inte med konstiga vinkar eller indirekt ärlighet som typ via anonyma kommentarer eller liknande. Vidare så är hon en god lyssnare och även en god talare, hon står ut med att jag är lite krävande emellanåt, vi kan ibland höras av jätteofta och ibland jättesällan utan att det påverkar vår relation och jag vet i stort sett alltid vart jag har henne. Dessutom så kan hon till och med ställa upp på att ses över en pluggfika när jag behöver finna motivation i jobbiga stunder. Hon är helt enkelt en tiopoängare min Billis! Och när hon åker till USA nästa år så har jag bestämt mig för att följa efter, jag kan liksom inte tänka mig ett jobbigare scenario än att ha henne på andra sidan jordklotet i längre tid än några månader på sin höjd. Så är det bara!

Just det, vi lider också båda av facebook-syndromet. Allt ska dokumenteras i vardagen minsann! Haha.

En liten fundering mina kära, och kanske mer tekniskt lagda, vänner:
Har ni några erfarenheter av att kommentarer inte sparas om man har bloggen modererad? Tydligen så går det inte att kommentera mina inlägg emellanåt, och det är ju supertråkigt. Jag vill ju bli berikad med er oändliga visdom och sånt. Ledsen smiley.

Förresten blev min måndag otroligt förtjusande fin, trots (eller kanske tack vare?) att jag valde att inte göra något annat än bara vara. Det var nog den otroligt starka grunden i form av förmiddagsmys-rutinen, kombinerat med mina skills i att lyxa till det för mig själv, som gjorde det hela. Gott käk och fina filmer går inte av för hackor ska jag säga er!

Nu ska jag stalka lite traderaköpare som vunnit mina auktioner men inte gett nåt levnadstecken därefter minsann! Har du vinnande bud på mina trasor får du allt betala för dem med liksom, hehe. 
På tal om det; nån som är intresserad av lite kläder i strl small, alternativt gamla Nintendo 64-spel? Höhö. (Hehe och höhö använt, nu saknas bara Haha och Hihi så är skrattvariantlagret tömt. And there you had them!) 

BISOUS!

Nislas absolut bästa tips på hur man får en fin start på dagen:

- Gå upp i tid, inte okristligt tidigt, utan sådär lagomt tidigt så du hinner njuta av frukosten framför tv:n innan Nyhetsmorgon slutar sända för dagen.
- Se till att göra dig en riktigt god frukost, det är A och O!
- Avnjut efter frukosten förmiddagskaffet med laptopen i knät och något sämre tv-program på i bakgrunden, typ Malous Efter tio eller Våra Bästa År.
- Påminn dig själv emellanåt om hur bra du faktiskt är, DU FINA, UNIKA MÄNNISKA!
- Ha med fördel på dig en sliten och minst sagt inburen morgonrock i en festlig färg! Då kan du passa på att skratta lite åt dig själv varje gång du passerar en spegel. (Nedan får ni i alla fall en glimt av min älskvärda trasa).

Med denna vällagda grund är du redo att tackla resten av dagen fint, jag lovar!

Goder afton, båd' herre och fru! (Yes, september är snart över och därmed är julstämningen minst sagt nalkande hos Nislas. Allt är i sin ordning med andra ord.)

Denna söndag blev utan tvekan precis så trevlig som jag hade hoppats på minsann. Att - liksom idag - kunna må som en prins och känna en underbar belåtenhet i såväl kropp som knopp är verkligen ett fantastiskt privelegium, och något jag värdesätter enormt. Att bara stanna upp och se livets alla små ljusglimtar och lyckor istället för att ständigt söka efter den stora lyckan, är något jag verkligen blivit riktigt bra på idag. Vad mer kan man egentligen behöva än kvalitetstid med nära och kära, god mat och ett tillfredsställt "dagspsyke'"? Just idag kunde jag konstatera att det räckte mer än väl för mig när jag satt där och skålade för min farmor.

Så hur går det annars då?
Ja, som bekant har jag ju faktiskt ett klart och tydligt mål framför mig och något som i nuläget känns som den där stora lyckan. Och jag är bannemig på god väg dit, det vet jag!
Jag har insett att jag egentligen har fler "ytliga"kontakter som jag tidigare trott mer om, och jag har kommit till insikt med att världen består av otroligt många skeptiker och bittra människor. Men vet ni? Det är okej. Jag vet min kapacitet, jag vet mina ambitioner och framförallt så vet jag att allt jobbigt jag gör just nu gör jag för MIG. Det är slut med "jag ska visa dem"-snacket och hela den biten, det är mig jag ska visa! Om människor sen finner ett nöje i att kommentera det ena och ha åsikter om det andra, så är det helt okej för mig. Jag behöver inga ursäkter.

Enough said om dravel, nu väntar snart en helkväll med Irene Huss och Kungarna av Tylösand-repris! Med andra ord en kväll bestående av en riktigt B-ig svensk deckare följt av äckliga snorungar som skulle få självaste Paris Hilton att rynka på näsan. Sånt som liksom verkligen betyder något i livet liksom, HAHA.

Dagens pepp och nostalgi, allt packat i en sjukt klämcheck låt minsann!
Nästan så man får lust att svira om till förkläde, fixa sköna nittiotalsslingor i frippan och toppa allt med en fet läppenna liksom. Nu är jag off to farmor på kalas, dessvärre utan ovannämnd styling! 

God kväll raringar. Klockan är snart 22 och jag befinner mig för en gångs skull i en annan håla än Edsbyn, nämligen i självaste kungliga Ockelbo hos far minsann!
Så vad har lördagen annars bjudit på? Ja, till att börja med så vaknade jag upp hemma i Edsbyn och spenderade hela förmiddagen i min underbara turkosa 80-talsmorgonrock jag ärvt efter min mamma. En bild på denna minst sagt nötta, men ack så förtjusande kreation utlovas inom kort. Efter det tog jag buss + tåg till Gävle för fika och mys med världens finaste Emilia i några timmar. Sen styrde jag kosan mot landsbygden och här sitter jag nu med en mage som står åt alla håll, haha. Den där Levaxin-medicinen måste verkligen få ämnesomsättningen att skena, för var jag omättbar förr så är jag omättbar DELUXE nu! Men jag klagar inte minsann.

Imorgon ska jag gratulera min farmor som fyller år, och som dagen till ära har bakat en hel laddning av hennes underbara äppelpaj för min skull! Hon är för söt den kvinnan, mysfarmodern min.

En gammal goding till bild med mig, Srei och Emilia! Jag är förresten väldigt nostalgisk nu för tiden, troligtvis handlar det om allt det som var bättre förr och som jag mycket snart kommer uppleva igen. Fast det kommer till och med bli ännu bättre, det sliter jag som ett djur för idag. Det får gärna vara lite jobbigt idag, så länge jag vet vad som väntar imorgon liksom!

Ut med det gamla - in med det nya, som man säger.

Skål och välkommen minsann!