FÅNGA ÖGONBLICKET!
Vet ni? Jag ska erkänna en sak. Idag hade jag en tillfällig emotionell svacka.
Och det var ingen annan än Fröken Ångest som kom och kände sig bortglömd minsann. Jag vet inte om det beror på att jag den senaste tiden funderat över om allt psykiskt gått "för lätt", och att jag därmed bjöd in till det, eller om orsaken var någon helt annan. Men plötsligt så kom bara den där huggande känslan tillbaka som jag så länge lyckats undvika. Situationen var i alla fall som sådan att jag satt i min ensamhet på bussen och åt choklad som efterrättsmys sådär. Så hajade jag plötsligt till och kände mig onormal och smutsig liksom. Känslan var ärligt talat sjukt obehaglig, och obehaget ökade i och med att jag så länge varit övertygad om att jag gjort mig kvitt den sortens hjärnspöken. Dumt nog lade jag ner min choklad i väskan igen som en automatisk reflex.
Jag säger att det var dumt därför att jag vet att om jag hade gått emot, så hade jag snabbare ridit ut stormen och gjort pinan kortare. Men nu lät jag den sitta kvar ända till sent ikväll. Då diskuterade jag saken med en vän som gav mig alla vettiga argument som jag egentligen redan kan och vet, samt gick igenom gamla och nya bilder för att se vilket vrak min kropp blivit. Efter detta pep-talk och wake up-call så var jag minsann uppe på banan igen! Jag vet att jag befinner mig i en unik situation just nu, som så många andra med liknande problematik. Och därför måste jag acceptera att min livsstil för tillfället även den måste vara lite "unik". Så länge som jag har ett normalt, regelbundet och tillräckligt ätande i matväg, så är allt fika och ljuvlig choklad utöver bara bra för mig! Det är egentligen ett privilegium i sig, om man vill se det så.
Och direkt när samtalet med min vän avslutats så återgick jag till min stackars godispåse som hamnat i skymundan. Jag var sugen på nåt sött efter kvällsmackorna, och rådet jag fått är att helt enkelt "passa på"! Nästa gång jag gör tillägg i viktuppgångsyfte kanske jag inte alls egentligen är sugen på det liksom.
PUSS på er där ute, ni är bäst!
Den här bilden räcker för att få mig att vilja vräka i mig allt jag kommer över.
ALDRIG. MER. TANT-HANDLEDER. USCH!
Åh, känner igen den där svackan. Eheh, hade precis samma sak igår, när det blev kaka på kaka (eller kanske kladdkaka på lunch på psyksamtal?)
Det är då det är viktigt att stiga ur sig själv, se sig ur den aspekt ur vilken utomstående som helst skulle se dig. Vad skulle han säga? Reagerar jag någorlunda realistiskt nu?
Och precis som du gjorde (CREDS, ofta inser man det inte förrän långt efteråt) måste man påminna sig då och då, rätt regelbundet, vad syftet och målet är, för att inte tappa fokus och snubbla till på vägen. När man har ett hjärnspöke liknande en ätstörning är det lätt att man blir distraherad av buskar och blad på vägen, och glömmer skosnörena man inte knöt imorse :) eheh, metaforer ftw!
Tack för dina otroligt peppande ord, sötis! Fast frågan är hur mycket utmaning lunchgruppen faktiskt var, jag tror nog att det lutade mot en ut-HÄRDNING.
Jag tror den backade mig snarare än höjde mig, tyvärr, eftersom jag känner att jag ligger på ett psykiskt mer stabilt stadium än dem, och är lite skraj att känna att jag måste sjunka för att nå "deras nivå". (HAHA, låter som att jag tror mig varar deras överordnade eller något- du förstår, va?)
Tack för komplimangen, det får du en kram för.
Och varför inte unna dig gottiset? Som sagt; Viktuppgång = Bra. Tanthandleder = dåligt!
(Upprepa tre gånger högt, knacka i väggen och rabbla alfabetet baklänges!)
Svackor har vi alla, men det är även de som får oss att faktiskt känna av flytet när det kommer och att njuta så mycket mer när allting bara känns lätt och naturligt. :)
Hur som helst, You totally rock! Och du kommer bli världens pudding när det börjar bli lite mer Nislas. Håller med dig själv och ovanstående, tanthandleder är INTE speciellt snyggt. :P
Ha en finfin onsdagkväll!
KRam!
Hejsan! Trillade precis in på din blogg och jag vill bara be dej att kämpa vidare!! Kram Lilla My
Tack! Jag vet ju egentligen att du har helt rätt! Det är bara att fortsätta äta...Det läskiga just nu är att jag (med stormsteg) närmar mig normalvikt, om jag inte redan är uppe i det vill säga (allstå normalvikt enligt SCÄ som ligger lite lärge än capio)
Men näe, om det krävs ett högre BMI för att bli lycklig så får jag väl ta det. Jävla anorexi, nu skiter jag i dig!
Appro på bilden, jag har en bild från i somras på mitt skrivbord. Blir lika rädd varje gång jag ser den.Fungerar utmärkt som skrämseltaktik. Dit ska jag ALDRIG igen!
Sv: Klart jag fixar det! Mättnad är inte farligt, fast man tror man ska dööö. Magen får väll puta massa. Bättre en fettvalk, än ett rent helvete ;) KRAM
ÅH, HAR DU HITTAT DEN? Jag har sökt mig omkring, men inte sett den!.. Jag är oresonligt besviken på ICAs sortiment just nu. Plus att jag hatar att förlora. (buhu.)
Men om du säger att den var god, då kan jag åtminstone köpa den med gott samvete :)
Du har helt rätt, Nislas! Varför äta lax om man är sugen på kebab? Man måste bara ständigt komma ihåg att en viktuppgång ÄR vad jag vill, och för att en viktuppgång ska uppstå så måste ÄTANDE ske. (knacka in i skalle)
Vad väljer du att äta, som inte näst bäst? :]
Kram på dig!
Ååååh, var den god?! :D Vad är det i? :D
Gud jag ÄLSKAR riesen, jag ÄLSKAR chokladbollar och jag älskar choklad. MEN inte vit choklad, usch...
TACK, du förstår inte hur glad jag alltid blir av dina kommentarer! Jag insåg precis att ett BMI på 18,5 är normaltvikt (ingenstans, det är inte vettigt att vara 170 cm lång och väga mindre än 54 kg!)
TACK nislas!! (hur utalar du det förresten? niSlas eller niKlas? ) puss & kram på dig smartis <3<3
