Idag träffade jag, efter en hel sommars uppehåll (!), äntligen min efterlängtade väninna Madz över en mysig fika på Sparven! Maddie och jag är lika på så många plan och hon känns verkligen som en del av mig, någon som alltid kommer vara viktig för mig liksom. Det är nog just därför som vi ibland kan ha så sjukt långa uppehåll från varandra för att sedan ses och märka att allt känns precis som sist vi sågs. Därefter kan det följa perioder när vi i princip ses och/eller hörs av varje dag, inget konstigt med det. Och för mig är det precis så det ska vara! En riktig vänskap ska kännas kravlös och självklar, oavsett hur ofta eller sällan man hör av varandra.

Vi hade i alla fall mycket catch-up att göra kan man minst sagt säga! Vi diskuterade allt från hennes tågluffareskapader till mina Stockholmsäventyr som på sätt och vis slutade i pannkaka, kan man ju säga. Men inte hänga läpp för det minsann, det är jag för bra för! Jag insåg faktiskt idag när jag satt där och mumsade min chokladkaka hur sjukt annorlunda mitt liv blivit på ändå relativt kort tid. Medan vi pratade gamla minnen och upplevelser så kom jag att påminnas om Nislas i sin jobbigaste period i livet. Tiden då jag enbart fick dagarna att gå genom att se fram emot nästa måltid, nästa måltid som jag skulle göra så nyttig och kilokalorifattig som möjligt. Känslan av att ha kontroll och vara "nyttig" räckte för att göra mig tillfredsställd, och samtidigt känna en sorts stolthet och falsk lycka i vardagen. Men såväl mitt psyke som min fysik var ju egentligen allt annat än välmående. Det var rent utsagt ett helvete. Mitt helvete i min egna lilla bubbla där jag intalade mig själv att jag trivdes bäst.

Idag är allt så otroligt annorlunda. Jag vet att jag visserligen inte lyckats gå upp mer i vikt av okänd anledning, men jag är bannemig allt annat än elak mot mig själv och min kropp längre! Förutom vardagsmotionen som krävs för att gå på stan eller handla mat på ICA så tränar jag idag ingenting, för jag vet att jag är lika skör som en pensionär rent fysiskt. Och jag som tidigare knappt kunde smaka på något sött utan att känna mig oren och äcklig, unnar mig nuförtiden sötsaker var och varannan dag. Det kanske inte låter ultimat ur hälsosynpunkt det heller, men i min sits vill jag påstå att det faktiskt är det!
Den största skillnaden idag jämfört med då är dock givetvis min syn på mat. Jag kan nu för tiden nästan känna mig som ett barn på julaftonsmorgon när jag funderar på vad jag ska unna mig för smarrigt till lunch. Jag tänker ALDRIG "Vad är nyttigast och kilokalorisnålast?" utan ENBART "Vad är jag sugen på, och vad är godast?". Och det mina vänner är en fruktansvärd frigörelse vill jag lova! Att jag dessutom får äta precis vad jag vill utan att behöva söka mig till mjölkfria alternativ, gör definitivt inte saken sämre! 

Jag har börjat förälska mig i, och fått försmak för livet igen. Jag har en lång väg att gå innan allt är "normalt" igen, däribland en sjukskrivning som ska brytas, en diagnos som ska fastställas och en normalvikt som ska återfås. Men jag har hopp och jag har ambitioner, och det är det fan inte alla som kan skryta med i dagens samhälle! Nislas är på G!

Sjukt snygg (höhö) bild tagen för sisådär ett år sen. Faktiskt från en av de absolut jobbigaste perioderna jag gått igenom - och troligen inte fixat utan back-up från nära och kära, däribland från min älskade Maddie-Moe.