INTE IDAG
Ibland känns livet bara så hopplöst och meningslöst. Jag vet att jag har världens bästa familj, världens finaste vänner och så mycket i mitt liv att vara glad åt och stolt över, egentligen. Men dagar som denna så kommer verkligheten liksom ikapp. Jag har ingen motivation till att plugga matte, jag finner inga vettiga anledningar till varför jag ska sitta hemma i Edsbyn i min ensamhet, men orkar heller inte planera in ännu en resa på x antal timmar för att ta mig härifrån. I helgen är det Halloween och jag har planerat in massor med meningsfulla saker som jag skulle kunna förgylla högtiden med, men när det väl kommer till kritan så blir jag bara översköljd av en riktig kalldusch. En obehaglig känsla av allt som måste planeras och ordnas (busstider, tågtider, sovplats, MATTIDER..), och plötsligt så raseras allt som har med glädje och uppspelthet att göra liksom. Jag vill istället bara kura ihop mig i ett hörn i soffan, skärma av mig från allt annat och försöka låtsas som att allt är bra och att jag lever ett normalt liv. Men ett liv med en jobbigt horig sjukdom, en sjukskrivning som känns onödigt nödvändig och en vardag som mest bara präglas av mat och vila är inget normalt liv egentligen.
Just nu är det alltså dystert hos Nislas. Jag har dock fyndat två halvliterspaket SIA-glass, Punsch/Russin och nya smaken Lingon, för endast 20 kronor. Hoppas det åtminstone ska ge en liten ljusglimt i denna torsdagsmisär.
Förlåt och på återseende.
Dessa stunder kommer till alla, när vi bara inte orkar med att kämpa mot sjukdomen och för livet med samma entusiasm. Det är trots allt inte lika lätt och ha koll på allt, att kämpa mot att bli frisk är precis lika ansträngande för hjärnan som att hålla sig fast i sin sjukdom - om inte mer. Det är alla krav på att prestera, hålla rakt, ha sina rutiner, hålla fast vid dem, inte göra någon besviken..
Då får man ha en dag då man säger "idag är inte min dag", och så låter man det vara. Man kan inte kämpa 110% varje dag, och man kan inte ge allt hela tiden. Precis som att det finns kullar så finns det ju dalar, och tar man aldrig en paus kan man inte heller ta sats (hej klichéuttryck).
Du är snart tillbaka på banan igen, Nislas, och då lika glad och social som tidigare. Jag håller alla mina tummar för dig.
Hur långt har du från Edsbyn till civilisationen, förresten?
Oj, ja, herregud! 15 mil, det är ju oändligt långt (i mina öron, där det är mindre än en halvtimme till huvudstaden med buss). Då måste man verkligen ta i från tårna och verkligen ORKA när man prioriterar sina vänner - det är ingen spontantripp, precis.
Fast sedan kanske man får se det positivt - om en fika och umgänge tas så lång tid att planera, då blir det ju att det betyder väldigt mycket, och blir väldigt speciellt, inte sant? :}
Men du har helt rätt i det du säger - om man inte välkomnar utmattningen så kommer den slå en i bakhuvudet medan man springer, och då faller man pladask. Bättre är väl bara att sätta sig ned i tid, och vila upp sig inför nästa springtur? Du är klok som har sådan självkännedom att du vet när du ska lugna ned dig, och jag tror att det är viktigt (inte bara i livet, utan även i denna kamp.)
Nu sitter jag ju här och läser igen (som vanligt på arbetstid) och fastnade verkligen när jag läste det här. Man får liksom lust att sträcka ut en hand och säga "Det är lugnt, du får slagga på min soffa när som!". Lite lustigt med tanke på att jag inte ens känner dig ^^
Edsbyn är ju inte direkt en metropol, och jag själv kan ju tycka Stockholm är litet ibland. Nu var ju det här över en månad sen, men mitt tips är ändå att du ska göra den där sista ansträngningen och komma iväg! Alla behöver vi lite pauser från vardagen ibland :-)
